Det första som slår mig när jag kliver in i den, till sista platsen utsålda, Lisebergshallen är hur mycket plats och yta det finns. Uppskattningsvis 2 000 av de 3 200 besökarna är så väldigt små att de knappt tar nån plats.

Saade inleder dramatiskt med "Rocket Science" och det klassiska skugga mot ridå-tricket. Men det är när ridån faller som kvällens glada överraskning visar sig. Han har ett riktigt band. Och inte bara riktigt utan också riktigt bra. Samtliga låtar lyfter ordentligt från studioversionerna och i de stycken där Saade koncentrerar sig på dans eller klädbyte och bandet får svänga på själva är det inte utan att man för ett förvirrande ögonblick tror att man befinner sig på den där klubben hans musik påstås passa på. Och det är nog tur att Saade har denna musikaliska muskel att lyfta sig med eftersom det inte direkt är en låtskatt han sitter på. Låtar som "Break of dawn" och "Masquerade" är direkt svaga och hjälps heller inte upp av att Saade sätter sig och spelar lite taffligt piano och visar med all önskvärd tydlighet att han inte har någon balladröst.

Men en och annan hit har han ju vaskat fram trots allt. "Timeless" är oväntat tung och funky, "Manboy" är charmig med kepsdans samt kvällens högsta skrik och "Love is calling" är så enerverande att man inte kan värja sig. Men, ärligt talat, den här kvällen handlar ju inte om låtkvalitet. Den handlar om att Saade är söt och bra på att dansa och att han säger saker som "jag har vetat att jag skulle bli artist sen jag var sex år" och därmed tänder en massa små lågor i en massa små hjärtan. Den handlar om en unga människor som känner saker tillsammans, kanske för första gången, och varför ska jag vara en surgubbe och sabba deras fest? Så den där extra getingen är till er, små discodansare.