Den lyser nämligen med sin frånvaro fortfarande.

Hur hårt Eric Saade än har kämpat för att senaste skivan ska andas mer sexig klubb än lekparken på dagis, och hur mycket han än pekar på att nya showen inte är anpassad för barn.

Men det är så klart omöjligt att välja sin publik.

En mer tacksam än den sångaren möter i Helsingborg är å andra sidan svårt att få.

Saades fans, de allra flesta i spannet 5–13 år och kanske på sin allra första konsert, låter ofta starkare än hela anläggningen. De är i ett vackert skede i livet där inget påverkar deras helt förbehållslösa kärlek till sin idol.

Skriken skulle få decibelvakterna på Sweden Rock att skicka saltade volymfakturor till festivalledningen innan den ens slagit på strömmen.

Eldar för kråkorna

Jag förstår ändå vad Saade menar. Medan det ofta räcker för honom att ta några steg mot scenkanten för att barnens jubel ska eka i den knappt nedsläckta idrottshallen är den intensiva scenshowen otroligt mycket mer. Och ibland också ett eldande för kråkorna.

Ironiska hintar om Richard Herrey och Markoolio efter veckans biljettfars går fansen över huvudet och de mest avancerade dans- och ljusuppvisningarna når nog framför allt fram till kvällens andra stora grupp besökare: Föräldrarna.

Men koreografin är imponerande. Saade och hans fyra dansare blandar innovativt ”Thriller”-rörelser, modernt hetsiga formationer och Saades bästa schlagersteg. Tillsammans med det mäktiga ljuset lyfter det hela konserten.

Musiken ligger efter. Med några undantag blir Saades electrofierade klubbpop en anonym massa av pumpande beats och flyktiga refränger.

Galna ambitioner

Allt stannar vid godkänt. Två plus.

Sen rundar Eric av finalen, i den starka ”Hotter than fire”, med att dansa loss i sitt klassiska hällregn.

Att göra det som skruvad schlager-tv är en sak. Att göra det live i en osexig gymnastikhall bevisar Saades galna ambitionsnivå och är värt ett extra plus bara det.