Det finns en präktig aura kring Molly Sandén, 19, som jag gärna vill sticka hål på. Hon också, visar det sig snart.

Det skulle kanske vara att överdriva att kalla henne flippad, men för att vara en tjej som "älskar att vara med i Bingolotto" och tidigare levde i ett parförhållande som utåt sett fick mina morföräldrars äktenskap att verka sexigt, så är hon faktiskt ganska frispråkig.

Vi har slagit oss ned i en hotellobby i centrala Stockholm, och jag knaprar på en brandfarligt torr kanelbulle som knastrar när jag tuggar den, och frågar:

Molly My Marianne Sandén, är du lillgammal?

- Jag är inte lillgammal som person, egentligen har jag nog gett lite fel bild av vem jag är. Många tror att jag är en pryd helylle-tjej som inte vågar säga någonting. Så är det verkligen inte - snarare raka motsatsen. Det är klart att förra Melodifestivalen, när jag stod i vit klänning och sjöng om stjärnor och gudar, visade en smal sida av mig själv. Det är inte så att jag ångrar det - men jag går inte runt så varje dag.

Varför är du alltid med i Bingolotto då?

- Jag tycker det är mysigt, jag känner alla kameramän och ljustekniker. Det är som att vara hemma i sin egen soffa. Man ska inte tänka för mycket på vad som är kreddigt, jag blir så trött på sånt.

Det är väl lite lillgammalt ändå, att vara med i Let's Dance som 17-åring?

- Mina kompisar trodde att jag skämtade och skrattade mig rätt upp i ansiktet. De är vana vid att jag har mycket att göra. När jag inte har mycket att göra blir jag nästan deprimerad. I somras bestämde jag mig för att ta tre veckor ledigt efter studenten, efter en dag hade jag panik och ringde runt till massa körskolor för att boka en intensivkurs. Så jag satt och pluggade körkort i stället.

Kör du snabbt?

- Så snabbt som jag får. Kanske lite snabbare ändå ibland.

Har du blivit stannad av polis?

- Nej, inte än.

Skulle du fått böta om det hände - eller är du en sån som himlar med ögonen, ser ledsen ut och slipper undan?

- Nej, jag lyckas alltid få surgubbarna. Eric blev stannad en gång, då började jag nästan böla. Han satt helt tyst och var nog ganska chockad.

Han som brukar vara så rapp i käften?

- Nej han var inte så kaxig då, men jag var nog värre. Han skulle testa sin sportknapp och drog från 0 till 100 på tre sekunder. Det vi inte märkte var att det låg två polismotorcyklar i döda vinkeln, på varsin sida. De trodde ju att han var helt dum i huvudet. Och jag började säga att "Förlåt, det var mitt fel, det var jag som bad honom". Men det var ingen fara, och de hann inte mäta hastigheten. De sa till oss att ta det lugnt i fortsättningen.

Blev du ledsen på riktigt eller spelade du för att slippa undan böter?

- Alltså, det var när vi skulle flytta. Och jag blev orolig att vi inte skulle ha någon bil att flytta möblerna i.

I samband med Let's Dance fick du, trots att du bara var 17, utstå kommentarer och åsikter kring din vikt. Hur upplevde du det?

- Det började inte där. Jag har varit osäker på min vikt tidigare och haft kroppskomplex. Det bottnade i att jag gick på dans när jag var 12, jag var så dålig, när de andra stretchade nådde jag knappt till knäna. Jag fick en kommentar någon gång, så jag började komma tidigare till danslektionerna, för att kunna byta om själv. Sen kom musiken och jag började fokusera på annat. Under "Let's Dance" skrevs det en artikel om min övervikt, typ "Molly mobbas för sin övervikt". Efter det fick jag flera hundra mejl, brev och kommentarer. Folk skrev så fina saker. Jag bara grät. Jag hade aldrig kunnat drömma att jag skulle kunna hjälpa andra att inte skämmas.

Men du är väl inte överviktig?

- Jag har pendlat ganska mycket. Jag ser det inte som någon viktig grej. Själv skulle jag aldrig titta på en tjej och tänka att hon är lite småmullig. Jag vet att jag var lite över medel, men jag var trygg i det. Man ska göra saker med ett leende. Går man på stranden, med handduken hårt virad för att dölja sig och är obekväm, då kollar fler. Man ska inte bry sig, det får hoppa och studsa hur mycket som helst.

Det är ju inte mycket till tonårsliv du lever. Känner du att du fått offra mycket?

- Det är klart, men livet handlar om att prioritera. Jag är en människa som gillar att ha mycket att göra. Som under "Let's Dance", när jag dansade sju timmar om dagen, gick i skolan, spelade in i studion och pluggade hela nätterna. Och dessutom hade pojkvän.

Jag hörde att du blev av med din mobil för ett tag sedan. Vad hände?

- Jag blev rånad, på East. Men det var inte värsta grejen. Det var dagen innan nyår, klockan var inte ens mycket och jag hade inte druckit en droppe alkohol. En kille frågade om jag ville dansa. Vi skulle precis gå, men till slut sa jag okej och han sa "lägg jackan där"...

Herregud, du är så blåögd.

- När vi dansat i fem minuter tog jag upp jackan, men mobilen låg inte där. Killen var kvar, jag höll typ i honom och sa till min tjejkompis att ringa mobilen, men den var avstängd. Så jag sprang i väg till vakterna och de försökte hjälpa oss. Och typ tio personer springer från East. Killen som jag var med hade blivit tagen typ tre veckor tidigare med tre mobiler på sig, men de kunde inte bevisa något.

Vilket svin.

- Ja verkligen.

Vill du slå internationellt?

- Ja, jag vill in i det här lite mer internationella och poppiga. Jag vill hålla på med musik hela livet, stå på scen när jag är sjuttio och spela för fulla arenor. Jag ser inte Sverige som den enda spelplanen. Det är bland annat därför jag numera sjunger på engelska. Dessutom blev det ganska naturligt, i och med mina resor och att jag träffade internationellt folk.

Hur trivs du utomlands?

- I USA har jag nytta av att jag är lite lillgammal kanske. Att prata med folk och ta kontakt är inte alls svårt. Här i Sverige blir det lite att jag klappas på huvudet, människor har svårt att se att jag är vuxen nu.

Men du är ju inte vuxen, du är ju bara nitton.

- Jag har alltid varit driven, tagit ansvar för min karriär och varit ambitiös. Visst har jag fått stöd, men redan vid tidig ålder var jag bestämd kring vad jag ville göra.

Varför gjorde ni slut, du och Eric?

- Det vill jag inte gå in på. Men vi hade våra anledningar och båda har gått vidare. Vi är inte ovänner.

Vad kände du när det tog slut?

- Det är klart att det var omtumlande. Hela världen vändes upp och ner, jag lämnade inte sängen på en vecka. Nu känner jag mig starkare än någonsin. Det känns skönt att veta att man klarar sig igenom en sån här grej.

Vilka fanns där för dig när det var som värst?

- Familjen och mina vänner. Jag har verkligen fått sålla bland mina vänner för att förstå vilka som är mina riktiga vänner. Jag har några nära som verkligen finns där för mig varje dag, det är dem jag kommer lägga fokus på nu. De som verkligen känner mig har vetat hur de ska bete sig, inte dragit nytta av situationen utan verkligen varit ett stöd för mig.

Har du träffat någon ny?

- Nej. Jag vill fokusera på mig själv. Det händer så mycket med Melodifestivalen och en ny platta.

Är det skönt att vara singel?

- Ja, jag trivs faktiskt förvånansvärt bra. Jag känner mig starkare än någonsin. Det var som jobbigast innan jul, det blev en jätteomställning och det var tufft. Överlag är det jobbigt att folk har massa åsikter om ens privatliv, det gör inte saker lättare. Det kändes som att folk gottade sig i det. Dagligen får jag mejl från folk som gärna vill få mig att må sämre. Samtidigt var jag förberedd på att det skulle bli diskussioner. I dag känner jag att det som hände det hände, och det hände av en anledning.

Vad var det jobbigaste med upp­brottet?

- Alla dina frågor.